Projektdags

Vi blev en mycket stor projektgrupp jämfört med de andra i kursen, minst sju pers som det ser ut nu, kanske fler om socionomer ansluter sig. Än så länge är allt mycket löst planerat. Nu gäller att hitta våra olika kompetenser, fundera på bästa utbyte, samarbete, upplägg. Ska träffa Röda Korset-person på tisdag, så än så länge är det många frågetecken om vad-hur-varför, vad projektet egentligen ska innehålla. Tack Minna för kontaktförmedling!

Underligt hur fort saker kan förändras, hur mycket en positiv grupanda betyder. Livet är vackert, osäkerhet byts mot förväntan - öppenheten i processer kan vara svårhanterlig emellanåt, befriande när en slappnar av och tar det som det kommer. Kräver förmåga att planera brett, hålla sig öppen - men ändå tänka igenom, vad vill vi, vart är vi på väg? Hur kan vi förbereda oss?


Så nägot helt annat: KARTZOOLOGI på sajten Hummer og Kanari. Aldrig hört talas om det? Inte jag heller förrän igår ;)

Här en till sajt, med alla möjliga varianter att beskriva något via/se på kartor: Strange maps.
Återkommer i tanken tll Doreen Masseys fantastiska filosofiska tankar om dynamiken och sambanden tid-rum-tänkande-varande.

"While Massey has argued for the importance of place, her position accords with those arguing against essentialised or static notions, where:

* places do not have single identities but multiple ones.
* places are not frozen in time, they are processes.
* places are not enclosures with a clear inside and outside."
/Wikipedia, länken ovan.

Centrum - periferi som något rörligt, tolkningsberoende; leder tanken till verklighet som en fråga om makt att tolka, och därmed delvis varande "fiktion". Och fiktionens kraft att förändra verkligheten, bli framtiden. Symbolerna som är våra verktyg för allt vi gör, som vi är så fast vid och beroende av, och ändå kan leka med, förvandla, förändra, medvetet välja, om vi just medvetandegör oss om dem och om vår frihet att välja dem, förskjuta ramarna för verksamheten, verkligheten.

Aj, aj...

Det var inte så illa, men nu är det det. Får se om jag står pall, om vi kan lösa det här. Och det får vi väl hoppas, men det ser det rätt mörkt ut vid horisonten.

Har ni någonsin känt er hopplöst missförstådda, fast i en roll ni varken känner igen eller medvetet valt? Så är det visst nu - Den yttre blickens dom var inte helt vad jag förväntat mig. Och den roll som istället erbjuds vet jag inte heller om jag vill, kan ta. Som att det bara finns ett visst antal roller, fasta och fixa i gruppen, och att det bara är att tacka och ta emot det som erbjuds om en kommer sist.

Bra erfarenhet? Kanske. En nyttig lärdom om hur hemskt det är om gruppen inte accepterar en, hur svårt det kan vara att häva en kollektiv åsikt som redan fallit.

Under tiden plockar jag kvistar och barr till min stack som fallit från de stora filosofernas träd.

Mitt i och mitt emellan?

Har just varit ute på VFU, skrivit en första plattform och lagt gemensamt schema för resten av terminen. Börjat fundera så smått på projekt, E har ett bra förslag som jag hoppas går vägen!

Men så skolan: Så svårt allt kan vara! Vi ska ju bli samhällspedagoger med fokus på aktivt kulturskapande, deltagande, jamlikhet/ställdhet, inkludering, sammanföra det åtskilda o.s.v. Men just nu, efter att yttre fokus försvunnit, så står vi här med oss själva. Vår egen grupp och kultur. Den öppna strukturen som kräver delaktighet synliggör också annat. Det är rätt jobbigt just nu, att se sig själv i vitögat, sitt ansvar i det som är. Och så svårt med! För även om känslan säger att ajaj, här borde vi nog jobba lite med oss själva, så är det så svårt att sätta fingret på exakt vad det är, och hur vi kan ändra på det. Tänker att en först början kunde vara att sätta oss ner och prata om vad en god grupp/lärandekultur är. Vad det finns för övergripande ledstjärnor. Och sedan hur vi går vidare, når dit som grupp, jobbar med oss själva. Inte bara fastnar i hackande, gnällande, kiv, grupperingar.

Nu låter det som det är hur illa som helst, och det är det ju inte. Men ändå - Vi har en splittring som funnits sen vi började, och nu blivit extra tydlig. Och jag känner en trötthet, har plötsligt tappat tilltro till min egen förmåga. Vad är det här för roll? Det kanske är bra? Men det känns inte så just nu. Inte i längden. Får hitta en tråd, en vilja, ett fokus.

Septemberslut, SaPe-början

För er som inte vet: Jag har börjat läsa min andra inriktning på Lärarprogrammet, Samhällspedagogik, som är fältförlagd till Hammarkullen, en av Göteborgs norra stadsdelar, och har som avsikt att fortsätta blogga. Vi reflekterar (nästan) varje fredag över vårt lärande, vad samhällspedagogik innebär för oss, så vad skulle väl vara bättre än att göra en anpassad variant för internet, och samtidigt hålla min lilla men hårt förvärvade datavana levande? Knyta förra årets teoretiserande till detta, se en helhet i det emellanåt förvirrade kaos som kallas liv.

Gick en sommarkurs med, Begsjön Public, som gav mycket tankar och teorier att bita i, samt många nya kontakter (halva gruppen var från USA)! Tyvärr var jag lite för skoltrött för att orka ge max, vara brinnande entusiastisk och göra allt det jag hade önskat. Men kursen gav som sagt mycket att tänka på, fundera över, problem som just håller på att formuleras, teoretiseras. Som att hitta ett språk för den samhällsinriktade nutidskonsten, nya kriterier kräver en ny måttstock, konstkritikernas "vanliga" skala täcker inte in allt, bedömer så underligt när målen, syftet, försöker nå utanför det gängse. Att i konsten försöka ta in samhället, fundera än mer på mottagare, syfte, inte agera som det ensamma geniet. Hur gör vi då? Att beakta demokrati, delaktighet, mångfald, olikhet... Hur gör vi det? Att förlägga studierna till Bergsjön, långt ifrån institutioner och intellektuella arenor, att verka i "marginalen" för att öppna upp nya förståelser av centrum-periferi var ett utmanande drag som krävde av oss kursdeltagare att skapa nya möten, utvecklas. Och utforska, utmana det som redan finns, men som behöver synliggöras, förändras i våra tankar.
Och nu så höst. Har just avslutat ett projekt ihop med sjundeklassare och socionomstudenterna som läser delvis ihop med oss. Ska reflektera didaktiskt över vad vi lärt, sen skriva gemensam projektrapport. Har under projektveckan tittat mer och mer på vår egen grupp - visst, eleverna ses och analyseras, men att synliggöra våra grupp-processer, roller och bemötandemönster gentemot varandra är minst lika viktigt om vi ska kunna bli goda professionella. Och insikten om att jag vill in i systemets maktkorridorer och förändra. Visst finns det massor av tappra lärare och socionomer som gör så oändligt stor skillnad (och som jag har världens respekt för), men när systemet väl en gång ser ut som det gör, leder ändå alla vägar till Rom. Alla som räknas åtminstonde.

Om vi ska börja prata sann demokrati, sann frihet och medbestämmanderätt, så krävs stora förändringar i hur vår skola är utförmad. Vad har eleverna rätt att välja, vad kan de välja (Grundskolan är ju, på gott och ont, ett standardiserat tvång, en medborgerlig rätt- och skyldighet)? Hur kan skolan egentligen möta deras viljor, drömmar, kunskapstörst och framtidsbehov? Och hur får vi ett livslångt lärande, där inte mellanstadiets val av skolämnen ska begränsa yrkesval och livsmöjligheter längre fram i livet? Där inte den som anpassar sig bäst in i ett förstelnat normsystem får bäst betyg (vilket ju inte heller alltid är vad arbetsmarknaden, denna heliga arena som har rätt att ställa oändligt mycket krav, söker)? Är frihet något exklusivt för medelinkomsttagare, och då primärt mellan 18-65 år? Vad skapar skolan för samhällsmedborgare, framtid?

Det goda livet - ett ständigt föränderligt kalejdoskop, tusen dialoger och kompromisser, idéer och oväntade lösningar. Och ändå är det det vi måste sträva mot, men bara genom kreativ delaktighet och respekt kan vi nå fram till de goda delmålen (för något mål finns inte, hur mycket kursplaner och betyg än ger sken av detta). Att erkänna och ge alla i samhället chans att delta, så att vi alla, aktivt, bygger framtiden som angår oss alla.

(Bilden är tagen i Norge; Den snidade ingången till en stavkyrka)

Nytt

Barnet sover, rött vin, något som droppar i diskhon.

I morgon. I morgon slutar ett år av nya upplevelser, men också av att hitta hem. Lite mer, kanske.
Och i morgon börjar Det Nya, igen. Konstigt; visst blir det lättare varje gång, men ändå är det sådär pirrigt, lite oroligt. En ny grupp, nya tankar, nya sammanhang. Hur kommer det bli? Vem blir jag i gruppen? Kommer det gå bra? Eller som tankarna gick när en var yngre (lite ärligare): kommer jag hitta några nya kompisar?

Sitter och försöker läsa in det digra kurskompendiet (har verkligen en massa kvar!) och måste bara tipsa om Geografen Doreen Masseys fantastiska For space - den täcker verkligen alla områden (som jag finner intressanta för ögonblicket): Geografi, länder, gränser, rörlighet, frihet, rum-tid, migration, möten, den andre, identitet, städer, förhandlingar, förändringar, politik... Den är allt bra tung för mig som inte har engelska som modersmål, (men till och med engelskspråkiga sambon hummade också förbryllat över ett flertal ord) men ack, ack så bra! Så har ni lite ork och nyfikenhet kvar i semesterhängmattan - Läs den!!!

Kommer fortsätta blogga i sommar, men funderar allvarligt på att lägga om till engelska- både för språkträningens, men också för tillgänglighetens skull (tänker inte släppa det fetebraiga konseptet blogg/processdagbok! Kommer konstant hänvsia till "det som jag skrev igår i bloggen" även till den nya kursarna ;p )


Fick en aha-upplevelse idag förresten efter vårens projekt och kurslitteraturplöjning. Att tid och rum ju är två sidor av samma sak. Avhängigt rörelse, precis som materia. Alltså finns tiden, liksom rummet, bara inom det intervall av rörelse som materia kan existera inom (och bara i det tillfälliga "nu" som ständigt förändras). Och om materia är rörelse, energi, då är vi, allt runt om oss "andliga" varelser. Jahaja, och än sen då, det var la inget nytt, tänker ni (och jag har heller inte gått med i någon obskyr sekt eller talar i tungor om aftnarna). Men jag menar - jag såg det, kände det, allt på en gång. Det är en sak att teoretisera fakta, en annan sak att greppa helheten, som en känsla. Aha-upplevelser gör allt pluggande meningsfullt, ger det värde som en känsla.
Tror vi lurar oss när vi söker "sanningen" någon annan stans. En enda, hel sanning, som går att enkelt sammanfatta. Sanningarna är många och komplexa, motsägelsefulla. Men här, och nu, alltså ytterst världsliga, utan att för den skull vara tråkiga eller mindre värda. "Problemet" är ju att vi inte vet vad vi ska söka, vad frågan är (vi behöver nog en Stora Tanken-dator som den i Liftarens Guide för att begripa vad vi ska fråga, eller något i stil med den kvantdator som finns med i Peter Nilsons Rymdväktaren och Nyaga). Men det är just det: svaren är föränderliga, och då också frågorna. Så konklusionen blir: bort med fåniga diagnostiska prov och årskursfixerade kunskapskrav. Det är inte vad vi behöver för ett bra liv. Låt skolan bli något verkligt revolutionerande, en kreativ plats för kunskapande för alla som vistas där, men också en trygg och accepterande plats (så vi vågar säga vad vi tycker, hinner tänka våra tankar, orkar lyssna och reflektera, vågar tro på oss själva, på varandra och en gemensam framtid).

Kärlek och respekt!

Alice!

... Och så mästarens mesta... Alice!!! Eller början på den (har hela för den som känner sig manad att se). Kaninen som springer och springer... "I shall be too late!" said the white rabbit.

Hög igenkänningsfaktor helt klart.

http://www.tudou.com/programs/view/3znjC7CaioQ

Ljudeffekterna är så bra med, och berättarrösten... Miljön! Fantastiskt bisarr, fantastiskt symbolisk...

Någon som hittat Max Anderssons animationer på nätet förresten? Letar febrilt efter "Lolita separerar" och den bisarra musikvideom med de animerade flugorna och Barbiedockorna; den heter nå´t med "mörker" tror jag...? Fanns ju på VHS förr, men efter DVD-totalitarismens genombrott finns knappt några gamla filmpärlor att hitta utan veckor av sökande =(

Standardisering, stadsplanering...

Liknar Julias ramar lite: Människorna avpersonifierade, livet/hemmet rationaliserat. Något att passa in i.